Tiden mellan 7 December 2010 - 20 Mars 2011 har satt stora spår i mig. Jag sa aldrig innan jag åkte iväg på resan att jag skulle åka för att "hitta mig själv". Nej. Jag åkte för att komma iväg, uppleva något nytt helt enkelt. Men jag visste inte då om det skulle vara "min grej". Skulle jag få hemlängtan? Eller vara för bekväm för backpacker-livet? Skulle jag sakna den svenska maten och kulturen? Svar; Nej!
Såklart saknade jag många här hemma, men jag ville aldrig hem. Jag drog ut på resan in i det sista. Bokade om hemresan, men blev tillslut tvungen att lämna när pengarna började tryta. Jag hade kramat ur visakortet på nästan varenda krona. Och jag var så jävla bitter på mig själv att jag hade gjort av med 5000kr på en helg i Stockholm, precis innan jag åkte. Idioti. Men jag visste ju inte då. Nu vet jag vad som är värt att lägga pengarna på. Vad är egentligen alla de där meteriella sakerna som man slänger pengarna på? Jag kanske blir ekonomiskt oberoende en dag och kan lägga pengarna på båda, men jag kommer fortfarande värdera äventyren mycket högre.
Nu när jag tittar tillbaka på resan, så kan jag säga att "ja, jag hittade en del av mig själv och nu vet jag vad jag vill". Jag fick uppleva känslor och lära känna mig själv i olika situationer som jag aldrig skulle få här hemma. Jag är så tacksam för det. Många tårar föll när jag kom hem. Men det var som pappa sa till mig - "Lisa, du har ju alla förutsättningar i världen att kunna åka tillbaka".
Sofia och Sofie, som jag reste med, har bokat en resa tillbaka redan. 24 oktober åker de. Dom + 3 till ska gå från Bangkok till Phuket. "Happy Walk" kallar de det för. De går för Happy Childern. Jag hade mer än gärna gått med dem, men tyvärr finns det lite saker som sätter käppar i hjulen för mig. Men det ska bli ett stort nöje att följa deras promenad här hemifrån och möta upp dem i phuket när de kommer fram. För det ska jag göra. Möta upp dem där alltså. Därifrån får vi sen se vad som händer. Men en sak är säker.. Jag tänker inte sitta här hemma och blekna bort. Jag vill bort från alla tråkiga gråa svennebananer som varje gång jag är på krogen frågar "varför är du så glad för?".... Ja du, jag ber så hemsk mycket om ursäkt ...